Vandel: Substantiv / vandel / ˈvandel /
Vandel refererar till en persons uppträdande, beteende eller moralisk karaktär. Det används ofta i samband med att beskriva någons anseende eller goda namn, särskilt i sociala och juridiska sammanhang. Ordet kan också syfta på det förtroende eller den tillit som en individ har bland sina jämlikar.
Definitioner av vandel
1. Beteende och moral
Uppträdande som reflekterar en individs värderingar och etik.
2. Anseende
Den allmänna uppfattningen om en persons karaktär och handlingar.
Exempel på ”vandel” i en mening
- Hans goda vandel gjorde att han fick förtroendet att leda projektet.
- Det är viktigt att ha en god vandel för att kunna arbeta inom vissa yrken.
- Hennes vandel ifrågasattes efter den senaste skandalen.
- Vi måste alltid sträva efter en hög vandel i våra affärsrelationer.
- Han blev känd för sin vandel och ärlighet i samhället.
Synonymer till vandel
- Beteende
- Anseende
- Moral
Ursprung
Ordet vandel har sina rötter i det fornnordiska ”vandal,” som betyder ”att agera” eller ”att handla.”
Ordets historia
Etymologi
Termen har använts i svenska språket sedan medeltiden för att referera till uppträdande och karaktär.
Första kända användning
Den första kända användningen av vandel i svenskan dateras till 1300-talet.
Relaterade termer
Moral
En uppsättning värderingar som styr en individs beteende.
Anseende
Den uppfattning som andra har om en person baserat på deras handlingar och beteende.
Alejandro Andersson är utbildad journalist med mångårig erfarenhet av redaktionellt arbete. Språknörd. Grundare av Ordbetydelse.se.
